Läser i tidningen om att det nu snart är dags för ytterligare en "kull" människor att tvingas lämna sjukförsäkringen och prova sina brutna vingar än en gång hos Arbetsförmedlingen. I höst är det ett antal tusen personer som inte längre uppfyller kraven för att få stanna kvar i sjukförsäkringen. För ett drygt halvår sedan var jag i ungefär samma situation och tillbringade några månader med att gå på möten hos AF för att de skulle utreda min status. Detta var väl i och för sig ingen större ansträngning för min del om man ser till enskilda möten, men sammantaget så fick de här månaderna mig att må betydligt sämre. (Jag får med dagens regler räkna med att hela proceduren upprepas med regelbundenhet, vilket är ett förbannat jobbigt orosmoment och som jag ser det helt i onödan.)
Jag blev återigen sjukskriven i början av april, men det tog ett par månader innan jag faktiskt började återhämta mig och börja må bättre igen. Det verkar antagligen konstigt i öronen på en "frisk" person, men faktum är ju att man blir sjukskriven och även sjukpensionerad av tungt vägande skäl. Det går inte att "simulera" sig fram genom alla instanser och bli sjukförklarad baserat på en "lögn". Den här processen spänner över många år och det går inte att spela teater under en så lång tid. Naturligtvis finns det alltid några få ruttna päron bland alla friska äpplen, det går ju inte att förneka.
Jag påpekar detta eftersom många människor och samhället i stort verkar anse att en hel del personer inte är så sjuka som de själva och läkarna anser. Regelverket hårdnar hela tiden och nu verkar det återigen ha blivit svårare att få sin sjukskrivning godkänd hos Försäkringskassan. Å ena sidan säger sig beslutsfattarna och de som skall arbeta med det som är beslutat att reglerna fått mera "prut-mån", det vill säga att man blivit bättre på att behandla "fall" till "fall" eftersom det inte går att ha strikta regler när det gäller sjukdom.
Å andra sidan hör och läser man om totalt absurda fall där människor som är så sjuka att de inte klarar av någonting i tillvaron blir både dåligt behandlade och utförsäkrade.
Det är märkligt med hur beslut beslutas. Hehe. Jag kan inte tänka mig att man sitter på sina kontor och tror att "de här reglerna går igenom som en dans" eller liknande. Jag kan inte heller förstå hur i första hand Alliansens företrädare inom de sociala frågorna tänker. Om man skulle hårddra det hela så verkar det som om de borgerliga har en helt annan människosyn än exempelvis sossar och vänstern. Vad då? Är tjänstemän och "rika" mindre sjuka än knegare? Skadar sig moderater inte i arbetslivet eller bränner ut sig lika ofta som en sosse?
Jobbar man med sociala frågor så måste man väl ha gått ungefär samma skolor oavsett partifärg. Människors hälsa och rättigheter är ju desamma oavsett om man är röd eller blå. Aha, jag förstår, det beror på hur man tolkar saker och ting. (Obs, ironi). Om man skulle lägga fram ett papper med samma text till en sosse och en moderat så kan du ge dig fan på att de läser texten helt olika än den andre. Sedan "arbetar" respektive utifrån hur de tolkat papperet. Det är inte så lite kusligt, tycker jag.
Men det mest kusliga är ju synen på människor i dagens samhälle. Jag tycker det verkar som om man säger en sak och sedan gör en annan. "Läpparnas bekännelse", kallas det inom beroende-behandlingen. Man ljuger, helt enkelt.
När man gått utan arbete och varit i någon form av utanförskap i så många år som jag lär man sig en hel del om hur samhället fungerar (eller inte fungerar) när det gäller de här sakerna. Man ser samma människor gå runt år efter år och trots alla "storebrors lösningar" så händer det inte ett jävla någe och inte fan får man något kneg. Istället blir man undanskuffad och bollad runt i det ena med det tredje och får kastas mellan olika myndigheter: Kommun, Försäkringskassa och Arbetsförmedling som exempel. Antingen har man försörjningsstöd eller någon annan form av stöd från sin stadsdels-förvaltning. Eller så är man sjuk och tillhör sjukförsäkringen och får sjukpenning, sjukersättning (pension) eller någon annan ersättning. Eller så går man i något av alla dessa ändlösa "projekt" i AF:s regi och har a-kassa eller någon annan ersättning.
I åratal går man och "tickar tid" utan att något konstruktivt händer. Jaha. "Du skall fan vara glad att det finns sådana lösningar och att samhället gör vad de kan för att hjälpa dig". Typ. Så kanske någon funderar. Men, ja, föffan, jag är jätteglad över att jag bor i Sverige och att de här systemen finns för oss som hamnat utanför och inte längre är 100 procent. Man kunde ju ha blivit född i något annat land med noll i sådana resurser. Men: Pointen jag är ute efter är att "samhället" någon gång faktiskt behöver inse att man inte kan hjälpa alla människor till en sysselsättning.
Har man varit utanför i ett, fem, tio eller tjugo år så får man ju för helvete inte ett jobb på några månader. Man blir inte heller frisk från de besvär man har "bara så där" över en fika-rast. Det är här mycket brister, enligt mitt sätt att se på saken.
Storebror menar nog väl, men "han" kommer med lösningar som är utifrån "hans" egen situation och referensramar. Har man det "bra" är det förbannat enkelt att komma med lösningar och synpunkter om hur de som mår "dåligt" skall tas om hand och leva sina liv. Jag tror inte ett dugg på att det över huvud taget finns någon som har varit åtminstone tillfälligt "utanför" bland de som spånar över regler och sedan fattar beslut om desamma.
Så. Fortsätt gärna arbetet med att få ut människor i sysselsättning. Inget fel i detta eftersom ett samhälle står och faller på om det finns folk som jobbar eller inte. Men man kan inte uppnå noll i arbetslöshet, ens om man tar bort alla människor som inte "står till arbetsmarknadens förfogande" från den ekvationen. Full sysselsättning är en utopi i min bok. Men inse även fakta. Det finns x antal människor som står utanför vårt samhälle av det ena eller andra skälet. Oavsett skäl så kan många av dessa (oss) inte återfå "full status", hehe, i samhällets ögon igen. De är där de är i sin utveckling och behöver ta hand om sig själva i första hand för att inte gå under totalt.
Jag har varit med länge, som sagt och man lär sig kompromissernas ädla konst. Men man lär sig även att man trots vad som sägs inte är lika mycket värd som en frisk människa. Det finns ett totalt absurt typ "moment-22"-dilemma som åtminstone jag aldrig kommit förbi. Jag skall ta ett exempel av många genom åren:
Jag hade en så kallad OSA-anställning under typ sex år. Under många av de åren så "prioriterade" jag dessvärre missbruket av alkohol och då blev inte mycket gjort. Men jag lärde mig trots det många saker och arbetsuppgifter som utfördes på den arbetsplatsen. Jag efterfrågades av chefer till olika lite mer avancerade projekt och även att visa andra personer hur man gjorde vissa arbetsuppgifter - "utbilda dem". Det tyder väl på att man har ett någorlunda hum av vad man sysslar med, eller hur?
Jag sysslade med ungefär samma arbetsuppgifter hela tiden på den arbetsplatsen. Jag kan utan att förhäva mig själv lugnt påstå att jag gick från klarhet till klarhet med mina arbetsuppgifter. I takt med att jag blev nykter och även bibehöll min nykterhet så blev jag naturligtvis ännu duktigare på det jag gjorde. Det berodde på att jag mådde bra och att hjärnan återhämtade sig efter att i åratal ha legat marinerad i sprit. Jag blev även efterfrågad att göra ytterligare avancerade arbetsuppgifter.
Jag fick även den sista tiden på den arbetsplatsen andra typer av arbetsuppgifter som jag kombinerade med de jag sysslat med hela tiden. Jag fick beröm och uppskattning över det jag gjorde. Jag kan säga att man på den typen av arbetsplats behöver ha ett antal högskolepoäng och utbildningar för att utföra de huvudsakliga arbetsuppgifterna och ens komma på tal för en riktig anställning, vilket för mig till det absurda i det hela. Sex års arbetslivs- och arbetsplats-erfarenhet, samt chefers uppskattning och önskan om att få ha mig kvar, räckte inte för att jag skulle få fortsätta mitt jobb där.
OSA-anställning innebär att man är anställd av sin kommundel, har en chef där, men i de flesta fall arbetar rent fysiskt på ett annat ställe i en så kallad "offentligt skyddad miljö". Det är en riktig arbetsplats med allt vad det innebär, men arbetet utförs av "sköra" människor, därav anställningsformens namn. Grejen är att man är anställd, men ändå inte. Man är förvisso anställd av kommunen, men "tillhör" inte den arbetsplats där man fysiskt utför sina arbetsuppgifter. Man är med, men ändå inte.
Jag måste ju säga att det var märkligt det som hände. Å ena sidan har man fullt uppställ från kommunen och de säger sig vilja "göra allt" för att jag som person skall komma vidare och må bra. Jag är villig, mår bra, jag är nykter, jag är kunnig. Arbetsplatsen (cheferna) anser att jag gör ett så pass bra jobb att jag borde få arbeta kvar. Jag behövs. Som jag ser det borde "pengar ha funnits" och även "vilja" från Stockholms kommun att se till att jag hade fått arbeta kvar. Jag påpekade flera gånger att det inte spelade någon roll hur man betalade min lön (med det menar jag att det lika gärna kunde vara socialbidrag, bara jag fick jobba kvar.) Men: å andra sidan så har kommunen helt plötsligt inga pengar och det spelar ingen roll vad jag än kommer med för förslag till lösning.
Jag säger ungefär: "Det är här och nu som det skall hända. Skit i reglerna och se till att jag får jobba kvar". Typ. Nåväl. Jag fick ju helt uppenbart inte jobba kvar på grund av små jävla teknikaliteter. Jag vet inte hur det är i dag, men kan inte tänka mig att det är så mycket annorlunda på den fronten. Både stat och kommun är cement-klossar som förvisso tar in massor med människor i min situation eller liknande i olika typer av projekt och anställningar, men enligt min erfarenhet så leder detta inte till att man blir tillsvidareanställd och en av dem.
Det enda ytterligare jag vill säga rent allmänt om den här saken är att om inte inställningen och regelverket förändras så kommer man aldrig åt problemet med att få människor in i en sysselsättning. Det är tillräckligt många som inte trivs, inte vill, inte kan, inte förstår och dessa kan man lämna därhän angående det här. Men om man som mig i den situationen är 180 procent positiv så anser jag att man faktiskt måste få till ett bättre resultat än att jag går vidare ut i det blå.
En person som hamnat utanför i samhället kostar samma samhälle pengar i någon form oavsett hur än man ser på saken och detta ända till dess att han/hon ordnar en egen försörjning. Är ni med? Då är det ju fan i helvete mycket bättre att personen ifråga både kan och får göra det han/hon är bra på och trivs med än att fortsätta skuffas runt bland andra åtgärder.
Det måste faktiskt bli en slut på detta förbannade bollande av människor runt den ena instansen efter den andra. Att gå runt detta hjul gång på gång på gång utan resultat samt att man i många fall blir ännu sjukare och hamnar ännu mer utanför. Varför?
Till vilken jävla nytta då???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar