Minns det som var bra

Brorsan, farsan och jag

En alkoholist är inte en "alkis" från början. Han har ett normalt liv fram till en viss punkt då alkoholen tar överhanden och börjar styra hans liv. Det kan vara en tråkig händelse som triggar igång drickande. Det är inte ovanligt att mannen börjar dricka efter en skilsmässa till exempel. En alkis har åtminstone två personligheter: en där han är sig själv och en missbrukarpersonlighet. Oftast är det den senare man minns mest och det tycker jag är väldigt tråkigt. Men det kan ju vara så att den "riktiga" personligheten varit undanträngd i så många år att man bara kommer ihåg hur en person var när han var som sämst och värst.

Men en alkis föds inte som "alkisen" utan det tar ju många år innan man hamnat i det stadium då man inte längre är sig själv. Jag brukar tänka på hur jag under många år nästan hatade min farsa för att han gick och dog i sviterna av alkoholismen. Jag hatade honom för att han "sabbade" vår familj och för att han var hemsk mot mamma och misshandlade henne både psykiskt och fysiskt. Han var en förbannad typ, helt enkelt. Men det var inte han egentligen. Är ni med?

Vi har ju som människor både våra bra och dåliga sidor och som person kan man bara försöka bli bättre på att arbeta med sina dåliga sidor så de blir mindre dåliga. Farsan var som han var och det är bara att acceptera så här i efterhand. Men hur väl känner vi egentligen våra föräldrar? Jag menar, vi umgås kanske med dem dagligen upp till en viss ålder. Men sedan flyttar man hemifrån och har kanske bara sporadisk kontakt. Man vet inte hur de "uppför" sig i tillvaron.

Jag tror jag slutade att hata farsan när jag själv hade gått ned mig i skiten och förstod hur svårt det var att komma tillbaka och försöka bli en bättre människa igen. När man har slutat dricka så återstår mycket arbete. Dels behöver man arbeta med sig själv och dels måste man ta itu med att försöka lappa ihop allt det man haft sönder under åren man drack. 

Det handlar om förhållanden med partnern, familjen, barnen, vänner, bekanta och arbetskamrater. Det tar tid innan man blir "betrodd" som person igen. De flesta vill så gärna tro på att man slutat och att man nu försöker bli en bättre människa. Men de som blivit "svikna" gång på gång på gång har så förtvivlat svårt för att tro att det skall bli bättre nu.

Jag menar: man hade ju typ 18 bast med farsan och morsan när allt var ungefär som det skulle. Man får försöka minnas alla de där goda åren och de glada händelser som var då istället för att fokusera på ett antal senare, dåliga år. Hat, bitterhet och ilska är energi-tjuvar och gör inget gott för mig som person. Man måste faktiskt - för sin egen hälsas skull - kunna förstå, förlåta och gå vidare. Det som har varit, det har farit och så får det vara med den saken.

Det är många år sedan pappa gick bort (1986). Det är 26 år sedan och själv har jag ju haft (och har) problem med minnet och det har tagit mig ganska lång tid att försöka ta fram och bibehålla de minnen från förr som är fina att ha. Jag har däremot haft väldigt stort hjälp av en mängd fotografier på vår familj. Då kan man titta på en bild och försöka minnas tillbaka mycket lättare. 

Inte för jag minns just tillfället på bilden i början av inlägget. Men jag kan förmoda att det är någon gång på den senare delen av sextiotalet. Det kan vara en stuga vi hyrde på Årsta havsbad. Jag minns att mamma och pappa försökte hyra en stuga åtminstone några veckor varje sommar. På den tiden så prioriterades barnfamiljer på de olika öarna och ofta kunde man åka till samma ställe flera somrar i rad. Jag tror det där ändrades med tiden och man fick liksom hoppa över ett år eller två. Men då fanns det ju andra ställen man kunde åka till.

Att vara anhörig till en alkoholist är aldrig lätt. Det kan vara ett rent helvete. Dels på grund av oron över vad som skall hända och även för att det tär på den anhöriges egna liv. Hur man minns en person som drack beror nog på flera faktorer. Om det exempelvis var en av ens föräldrar och han/hon drack under ens egen barndom kan det vara svårt på vissa sätt. Om föräldern drack när man själv var äldre så är det svårare på andra sätt. Om ens förälder dog av alkoholismen när man var liten så kan det vara svårt att minnas och ännu svårare att förstå.

Det beror även på hur mamma eller pappa var som förälder om de drack. Barn är som sagt ytterst känsliga för stämningar och tar in mer än vad man som vuxen kan tro. Var det mycket bråk, skrik och stök så sätter det sina spår hos barnet och påverkar hur det blir som vuxen. Om det var någorlunda lugnt trots missbruket så kan det kanske påverka mindre. Men barn märker att föräldrarna är "annorlunda" från den ena stunden till den andra. Dessutom känner de lukten av alkoholen även om de till en början inte vet vad det är. Barn behöver stabilitet och det finns det mindre av om en eller båda föräldrarna dricker för mycket. 

Det finns en stark genetisk faktor när det gäller om barnet till en alkoholist själv skall bli alkoholist eller inte. Mycket beror på hur man själv är och blir som individ. Jag såg en hel del negativt kring alkoholen när jag var yngre, men det stoppade inte mig att själv börja dricka. Både farfar och pappa dog i alkoholrelaterade sjukdomar, men inte heller det hindrade mig. Jag kan inte påstå att jag är "dummare" än de flesta, men ändå så drack jag. Nu är det ju så att alkoholism är en sjukdom och efter en viss punkt i drickandet så kan man själv inte stoppa det.

Jag minns att farsan var på olika behandlingshem. En sak bara. Pappa började dricka mer och mer okontrollerat efter det att han och mamma hade skiljt sig. Han hade olika kvinnor hemma som också drack. Han hade fylle-polare hemma och det var ett elände ibland. Kanske tänkte han att jag och brorsan hade blivit äldre och kunde palla det trycket, vilket vi inte gjorde så bra. 

Brorsan påverkades på sitt sätt av skilsmässan (och pappas drickande) och jag på mitt. Återigen, det beror på hur man är som person och individ. Men naturligtvis påverkades vi väldigt negativt och det gav även en slags förskjutning (åtminstone för mig) och det negativa satt i väldigt länge. Sedan gick pappa bort och man mådde ännu sämre. 

Psykiska trauman är inte bra om man inte kan hantera spriten, vilket jag har fått erfara många gånger. När man däremot nyktrat till och förstår sig själv och alkoholens fara bättre så kan man ta det som händer i livet utan att börja dricka igen. "Lösningen finns inte i flaskan", brukar det heta.

Men jag tror att i och med att jag själv hamnade snett och såg skiten på egen hand så har jag lättare att förstå hur farsan agerade. Jag har lättare för att förlåta och gå vidare. Kanske är det inte lika lätt för en person som inte själv började dricka. Då kan det vara väldigt främmande.

Nej. Jag minns hellre de gånger farsan och jag åkte kälke nedför Högdalstoppen eller paddlade på en gummi-madrass. Eller alla de gånger man spelade fotboll eller åkte skridsko. Eller skidor. Eller när jag fick en ny cykel. Varma fina saker. 

Personligen så tror jag att man faktiskt måste kunna försöka förstå, förlåta och gå vidare i sitt eget liv. Annars så fräter det eventuella hatet, ilskan och bitterheten mot "alkisen" sönder ens egen tillvaro. Och det är verkligen inte meningen. För övrigt så var pappa ens farsa innan han blev alkoholist och morsan var ens mamma innan hon började dricka för mycket.

Jag saknar både mamma och pappa och tänker på dem ofta.