Tid

Cool klocka...

Vad är tid? Jag är inte så säker på att man skulle få ett enhetligt svar om man frågade de så kallade experterna inom exempelvis fysiken. Jag har flera gånger läst om att tiden egentligen inte finns, men sådana saker kan man inte snöa in för djupt på som en vanlig enkel snubbe i tillvaron. När inte ens de riktigt smarta och välutbildade människorna fattar sådant, hur skall då jag göra det...

Men spåna kan man ju alltid göra. Tiden är en linje som går från A till B, eller från vaggan till graven, eller från morgon till kväll. Tiden är utmätt, hehe, och vi har alla en begränsad tid av tid på oss. Tiden kan både vara positiv och negativ, både en fiende och en vän. Det beror på hur man filosofiskt ställer sig till tiden. Mycket handlar om hur man mår som person i sin dagliga tillvaro.

Ett exempel: just idag mår jag bra, men jag mår inte så bra som jag skulle kunna göra. Just nu handlar det om att jag är pank och jag skulle naturligtvis må bättre om jag hade pengar på mitt konto. Men jag mår inte så pass dåligt av det att det sänker mig som det kunde göra förr om åren. Om jag då var pank så räknade jag timmarna till dess att jag skulle få pengar. Jag gick i ett slags ide och sov bort den mesta tiden för att den skulle gå "snabbare", vilket den alltså inte gör, utan det är bara som man upplever det. Alltså har jag - med tiden - fått ett slags annat perspektiv både på tillvaron och tiden.

Man kan räkna timmarna till något skall hända. När man var en liten dräng så var det ju förbannat jobbigt att vänta innan man exempelvis skulle åka någonstans dit man ville eller de där sista timmarna innan det blev julafton. På samma sätt kunde man inom sig räkna timmarna (eller kortare tid) till något obönhörligen skulle ta slut, exempelvis en bra tidning eller en god glass. Men inte gick man omkring och "räknade" hela tiden, det var väl bara vid "speciella" tillfällen.

För min egen del så tänker jag inte så mycket på tid om jag mår bra. Men om man (jag) mår dåligt så kan tiden vara en plåga. Om man är vrål-förkyld så vill man ju bara att tiden skall gå så snabbt som möjligt till dess att plågan är över. Innerst inne vet man att tiden också är en vän, eftersom man vet med sig att det som är jobbigt tar slut någonstans där framme längs linjen.

Men mår man riktigt dåligt, exempelvis psykiskt, så kan det vara förbannat svårt att se en ände på eländet och då känns tiden som ens värste ovän. Ännu värre kan det vara om man är "ovan" vid att må dåligt, vilket vi ju alla är första gångerna när exempelvis ångesten slår till. Men med tiden (fan vad det kan bli vitsigt) och efter ett antal "anfall" av ågren, så vet man ju att även den går över. Man lär sig små knep för att härda ut och man kanske också delar upp tiden i mindre enheter för att det skall kännas lättare.

Det var en sak vi fick lära oss i behandlingen för alkoholism. Att dels ta en dag i taget, men om dagen var tillräckligt svår (att hålla sig nykter) kunde man dela upp den i så små bitar man behövde för att klara sig utan att återfalla. Jag har själv delat upp dygnet i timme efter timme. Det är lättare då att sysselsätta sig med annat. Man tänker kanske: "nu skall jag gå ut och gå i en timme", sedan tar man nästa timme och bestämmer sig för att göra nåt annat och så vidare.

Tid tar tid och det är så sant, så sant. Om man "blivit sjuk", det vill säga fått någon form av diagnos och även går hemma för att försöka må bättre en dag, så är tiden det viktigaste man har, enligt min erfarenhet. Man behöver mycket tid på sig för att bli friskare. Det är tyvärr också så att tiden aldrig räcker till riktigt. Men det beror oftast på yttre omständigheter som säger att nu är "tiden slut" och nu måste du göra något annat. Sådant är en förbannad plåga och då kan tiden bli en ovän igen eftersom man förmodligen måste göra något man inte vill för en begränsad tid.

Är humöret förhållandevis bra, så kan man ju se slutet på den tiden man inte vill vara i, men mår man dåligt kan det vara en ändlös räcka av dagar som man ser uppstaplade framför sig. Det enda man kan göra är att intala sig att det tar slut en gång framöver. Är man en kämpe så är man. Med tiden blir man det för man lär sig att det inte finns några andra alternativ än att gå uppför backen oavsett hur brant den är. 

Tiden är ur led. Dygnet är skevt. Vad gör man? Precis som man får lov att lära sig acceptans med att gå hemma och försöka "bota" sig själv genom trygga och fina rutiner i en lugn tillvaro så är det bara att acceptera sin dygnsrytm. Jag har märkt att mitt eget dygn trots sin sneda ram ändå är ganska så regelbundet och det gör att jag ändå kan känna mig ganska trygg i den sitsen.

Man lär sig så länge man lever. Men vad krävs för det? Jo, tid. Jag kan ibland tänka att det är det som är meningen med livet: att lära sig och bli "bättre" som människa. Men det är inte lätt och vem har egentligen sagt att det skall vara så? Om allt vore lätt och på ett silverfat så skulle man inte förstå skillnaden mellan bra och dåligt, eller hur? Upp och ned i tillvaron lär i varje fall mig att uppskatta det som är bra och också kunna förhålla mig med någorlunda gott humör till det dåliga.

Ibland kan jag tänka att det är synd att tiden går från A till B. Det vore bättre om den hade gått från B till A. Jag menar: tänk om man hade sina nuvarande erfarenheter när man var ung, istället för tvärtom? Man kunde kliva ur sin +50-tillvaro och kliva in i en 20-någonting-tillvaro istället med alla sina kunskaper och erfarenheter med sig. Det vore verkligen en intressant grej att uppleva!

Tiden är verkligen konstig. Det bästa är nog ändå att intala sig att den inte finns.

-------------------------------------

Klockan är min och bilden har jag tagit själv. Jag fick uret ifråga från Paramount när jag skrev till dem och frågade lite om Star Trek-avsnitt som skulle komma ut på DVD.